TIMDA

Vinster och förluster?

Detta inlägg är skrivet av Anna Åkerfeldt

Jag återkommer ofta till en text skriven av Gunther Kress (2005) där han beskriver vinster och förluster som görs i förflyttningen mellan olika medier. I texten belyser han och beskriver att när den skrivna texten, som distribueras via mediet boken, förflyttas till en webbsida skapas ”gains and losses” – vinster och förluster. Orsaken till att jag återvänder till texten är flera.

I den här texten tänker jag lyfta fram och diskutera framförallt möjligheten att använda dimensionerna vinster och förluster som en tankeram för att diskutera användningen av digitala resurser i skolan samt att göra didaktiska medvetna val av teckensystem och medier. Genom att använda vinster och förluster som tankeram och utgångspunkt skapas möjligheter att inte associera till ”bra” och dåligt” utan att se potentialen i vad olika medier och teckensystem har att erbjuda och utifrån det designa sin undervisning.

Boken och den tryckta texten har länge använts som media för undervisning och lärande. Sedan flera decennier har böckerna utmanas av digitala lärresurser där teckensystem såsom bilder, rörlig bild fått en ökad betydelse och mediet som till exempel Internet som distributionsform skapar möjligheter för lärande som tidigare inte var möjlig.

För att ta ett exempel som de allra flesta har varit med om är förflyttningen och förändringen av vårt sätt att lyssna på musik. Vinylskivans död brukar räknas från början av 1980-talet då CD-skivan tog över som distribution av musik. 20 år senare lanserade en strömmande musiktjänst där du kunde genom att skapa ett abonnemang få tillgång till en enorm mängd av musik genom en knapptryckning. Jag talar om den strömmande musiktjänsten Spotify. I den här förflyttningen från distributionsformen vinylskivan och CD-skivan till distribution digital via Spotify skapas vinster och förluster. Vinsterna är förmodligen flera än förlusterna. Ändå går det inte att jämföra vinylskivan med Spotify för att dessa två distributionsformer av musik verkade och fungerade i historiska skilda sammanhang men också för att de erbjuder skilda meningspotential. Ett exempel på en förlust, som jag ser det, i förflyttningen är lukten och känslan av att hålla i ett vinylskivomslag medan man lyssnar på den nyinköpta eller begagnade skivan. Att sitta och lyssna ensam eller tillsammans med andra är något som kanske inte många gör idag vilket kan ses som en annan förlust. Vi gör alltid något annat eftersom vi kan ta med musiken ut när vi promenerar eller tränar, vilket självklart också kan ses som en vinst. I det här resonemanget kan vi säga att musiken delvis fått en annan plats i vårt vardagliga liv eftersom musiklyssnandet har blivit mer tillgängligt. Å andra sidan man kan kanske påstå att lyssnandet är mer fragmentariskt där vi är mer benägna att byta låt och lyssna på få låtar från samma artist om vi inte gillar det vi hör.

Låt oss lämna musiklyssnade och bena lite mer i vinster och förluster. Teckensystem såsom bild eller skriven text används för att uttrycka någon form av kunskap i ett visst sammanhang. Kress menar att den tryckta boken och den skrivna texten har blivit sammankopplade och rent historiskt inte har separerats från varandra. Kress menar vidare att detta behöver göras för att förstå dess olika meningspotential. Han menar att dessa två – boken och den skrivna texten – erbjuder olika meningspotential och att boken faciliterar vissa aktiviteter.

Kress jämför i texten, Gains and losses: New forms of texts, knowledge, and learning hur den skrivna texten tar sig uttryck och vad som händer när texten förflyttas och representeras via skärm istället för i tryckt format. Han menar att om vi utifrån teoretiska antaganden, (i Kress fall social semiotik och multimodalitet) och utifrån ett historiskt perspektiv kan förflytta oss bortom nostalgi men även bortom optimistiska och utopiska föreställningar om vad som är möjligt.

Han ger oss följande exempel. Boken som media används och organiseras utifrån en struktur som författaren till boken använder sig av det vill säga, meningar följer på meningar, som bildar stycken som i sin tur bildar kapitel. Kress menar att på det sättet är ordningen av texten fixerad. Det vill säga vi (i västvärlden) följer texten från vänster till höger, kapitel följer på kapitel, mening efter mening från sida till sida. Även om ordningen är fixerad lyfter även Kress läsarens frihet, det vill säga möjligheten till tolkning av det skrivna ordet. Oftast hävdas att texten är tydlig och klar men att vi behöver lyfta tolkning som en viktig del. Kress menar att ord är relativt tomma entiteter – de är tecken som ska fyllas med mening. Det är här tolkningen kommer in. Vad menade författaren när hen skrev dessa ord? Vad betyder den här meningen? Texten är lika öppen som för tolkningen som en bild. När texten förflyttas till skärmen kommer de ske vinster och förluster. Kress menar att text via skärm bygger på bildens logik vilket innebär att ordningen inte är fixerad på samma sätt som i en bok utan den är mer öppen. “The new constellation of image and screen — where screen, the contemporary canvas, is dominated by the logic of image [… ] ” (Kress, 2005, s. 18). En webbsida kan ha fler ingångar och det är användaren som designar ordningen efter hens intresse i högre utsträckning. Designers av webbsidan kan inte utgå ifrån en fast struktur utan behöver organisera innehållet efter andra principer och därmed i högre grad utgå från användarens engagemang och intresse.

Att göra medvetna didaktiska val bottnar i flera dimensioner än enbart att välja teckensystem och media i sin undervisning. Det handlar om vilken grupp av individer man som lärare ska undervisa, vilket ämne och sammanhang, ålder på elever osv. Min poäng med denna text är att erbjuda en tankeram att fundera kring digitalisering av undervisningen och att ställa rimliga krav på sin egen undervisning. Kress menar att varje teckensystem har en begräsning i vad som går att kommunicera vilket även är kopplat till det sociala och historiska sammanhang där det används.

Nästa gång du lyssnar på musik eller använder en digital lärresurs i din undervisning skulle jag vilja uppmana dig att fundera på vad du vinner och vad du förlorar genom att lyssna eller undervisa via det media du gör. Försäljningen av vinylskivor har stigit de senaste åren. Min gissning är att förlusterna för vissa har blivit för stora. Vad tror du?

Kress, G. (2005) ‘Gains and losses: New forms of texts, knowledge, and learning’, Computers and Composition, 22, pp. 5–22. doi: 10.1016/j.compcom.2004.12.004.

Om du är intresserad av att läsa mer inom området rekommenderar jag följande bok:

Bezemer, J. and Kress, G. (2016) Multimodality , Learning and Communication.

Vinster och förluster som tankeram vid användning av digitala resurser i skolan
Tweet

Vad är digital bildning?

Detta inlägg är skrivet av Ewa Skantz Åberg

Image by StartupStockPhotos from Pixabay

Frågan vad bildning är och vem som bär ansvaret för människors bildningsprocess är ständigt aktuell och dess svar varierar beroende på under vilken tidsepok den ställs. På senare år har denna fråga fått förnyad aktualitet i kölvattnet av samhällets digitalisering. När vi inte bara har tryckta böcker att läsa och konst att ta del av utan även har tillgång till olika digitala medier att hämta kunskap från, hur ska vi då förstå bildning och bildningsprocessen? När vi inte längre fastnar i ”teknikhypen” eller frågan om tekniska hantering, kan vi då flytta fokus och istället börja diskutera digital bildning?

Teorier om bildning är många och ges inte större utrymme här men förenklat kan vi dock beskriva bildning som ett livslångt lärande, en ständigt pågående process utan slutmål – i detta avseende skiljer sig bildning från utbildning. Den tyske grundaren av Humboldt universitet i Berlin, Wilhelm von Humboldt, ansåg att bildning innebär en kultivering av människan som är möjlig genom hennes föreställningar om och bearbetningar av fenomen i världen. Den kunskap eller de verktyg hon använder hjälper inte bara till att utföra olika handlingar på ett bra sätt utan bidrar också till att hon kan se samband som förändrar eller omvandlar hennes syn på världen (von Humboldt, 2016). Svenska Ellen Key lär målande ha uttryckt: ”bildning är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig”.

Historiskt har ansvaret för folkbildning framförallt legat hos folkbiblioteken, vilket inte är underligt då de varit en central plats där böcker förvarats och där samtal kunnat föras om texters innehåll. Karin Linder, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, och Brit Stakston, mediestrateg, argumenterar i tidskriften Dagens samhälle att det fortfarande är folkbibliotekens ansvar att bilda medborgarna även om samhällsvillkoren förändrats. De skriver att folkbiblioteken: ”borde ha ett formellt ansvar att vara en nod för digital kunskapsuppbyggnad i en folkbildningstradition” (6/3, 2020). I ett svar på detta debattinlägg (19/3, 2020) håller statens medieråd Anette Novak och Martina Wagner med om att biblioteken har en nyckelroll men att fler krafter behövs för öka svenskarnas medie- och informationskunnighet. De ger exempel på åtgärder som regeringen vidtagit såsom satsningar på folk- och regionbibliotek men även andra institutionella satsningar som skolan. Revideringar av läroplanerna har gjorts där skoluppdraget nu tydligt anger att undervisningen ska stödja elevers utveckling av digital kompetens. Så sent som i januari 2021 föreslog regeringen (SOU 21:3) dessutom att skollagen ska ange skolbibliotekens stärkta roll i både utbildning och bildning. Utredningen föreslår att skolbiblioteken ska ha en väl fungerande verksamhet som främjar elevers läsförståelse och medie- och informationskunnighet. På så sätt kan deras kunskapsutveckling i skolans alla ämnen öka liksom möjligheterna att fungera som engagerade och kritiska samhällsmedborgare som deltar i det demokratiska samtalet.

Vad digital kompetens eller digital bildning egentligen innebär är inte helt tydligt framskrivet i den svenska läroplanen. Faktum är att det senare begreppet inte alls nämns (inte heller medie- och informationskunnighet). Godhe (2019) genomförde en jämförande analys av de svenska, norska, danska och finska läroplanerna och fann att även om de uttrycker digital kompetens på olika sätt så kan ändå en slags nordisk tolkning skönjas. Gemensamt i läroplanstexterna är betoningen på ett bredare samhällsperspektiv i relation till digitaliseringen och på att utveckla kritiskt tänkande, och detta menar Godhe kan förstås vara kopplat till bildning. Norge var tidigt ute att i en skolreform 2006 inkludera digitala färdigheter som en basfärdighet jämställt med läsning, skrivning och matematik i läroplanen. I den övergripande läroplansdelen anges även elevers digitala ’danning’ (bildning) som enligt Krumsvik (2011) fokuserar på elevers deltagande, identitetsutveckling och etiska kompetens i en digital era. Nu flera år senare kan deras erfarenheter vara relevanta för oss i Sverige att ta del av.

Ett ordentligt grepp om digital bildning tar norska Lillian Gran i sin avhandling, Digital dannelse. En kvalitativ studie av digitalisering og identitesarbeid i skolen, som hon försvarade hösten 2020 vid på Høgskolen i Innlandet i Hamar. Hennes övergripande forskningsfråga Hvordan forstås digital dannelse i den teknologirike skolen? undersöks genom analys av norska styrdokument, skandinavisk och internationell forskning och genom intervjuer av lärare och elev om deras perspektiv på digital bildning. Gran konstaterar att digital bildning inte är något nytt fenomen men att den tekniska utvecklingen som förändrar vårt sätt att kommunicera har bidragit till att det bildningsuppdrag som norsk skola har måste omdefinieras. Styrdokumenten och forskningslitteraturen ger dessvärre få ledtrådar till hur digital bildning ska förstås. Den tolkning Gran gör i sin analys av texterna är att begreppet fortfarande handlar mer om nätetikett och källkritik än om utveckling av självständiga, kritiska och reflekterande individer. Otydligheten bidrar kanske till lärarnas och elevernas olika uppfattningar. Resultatet visar å ena sidan att lärarna har en förståelse för att elevernas digitala bildning grundläggs genom interaktion och vad de lär sig i olika miljöer, inte bara i skolan, men att det främst är hemmets ansvar att utveckla denna. Eleverna å andra sidan upplever att lärarnas delaktighet i konflikter som uppstått på sociala medier kan vara förnedrande och ha motverkande effekt. Som en konsekvens av resultaten vill Gran att avhandlingen bidrar med ett teoretiskt ramverk som kan utgöra underlag för skolans systematiska och pedagogiska arbete med IKT i undervisningen. Hon finner det viktigt att elever får använda sitt kunnande och erfarenheter i och mellan olika digitala miljöer eftersom det bidrar till deras identitetsutveckling och att utveckla demokratiska kompetenser.

Den digitala tekniken förändrar våra vanor i grunden, hur vi kommunicerar med andra och våra sätt att ta del av information och kunskap om världen. Dessa vanor ställer krav på oss att inte bara förstå våra egna handlingar och hur de påverkar vår integritet, utan de kräver också att vi lyfter blicken för att se samband och nå en bredare förståelse för vilka konsekvenser digitaliseringen får på olika sociala och kulturella nivåer. Jag välkomnar en vidare diskussion om vad detta kan betyda för den digitala bildningen.

Godhe, A-L. (2019). Digital Literacies or Digital Competence: Conceptualizations in Nordic Curricula, Media and Communication, 7(2), 25–35.

Gran, L. (2020). Digital dannelse. En kvalitativ studie av digitalisering og identitesarbeid i skolen. (Doctoral thesis, Høgskolen i Innlandet, Fakultet for lærerutdanning og pedagogikk). Elverum: Flisa Trykkeri A/S.

Krumsvik, R. J. (2011). Digital competence in Norwegian teacher education and schools, Högre utbildning, 1(1), 39-51.

von Humboldt, W. (2016). Teori om menneskets danning:Et bruddstykke. Norsk filosofisk tidsskrift, 51, 179-183.

Vad är en bok?

Sylvana Sofkova Hashemi har skrivit en artikel på Skolverkets hemsida i vilken hon sammanställt intressanta studier om fenomen som ljudbokslyssnande (ni kan aldrig gissa vilka som ”läser” mest enligt den studien!), e-böcker och om hur elevers motivation till att läsa kan öka när de läser digitalt. Givande digital läsning utlovas om ni klickar in er här.

Nej tack till digitala hjälpmedel?!

Detta inlägg är skrivet av Eva Wennås Brante

Communication, Workplace, Mockup, Mac, Desktop

I helgen stod det en artikel i min lokala tidning (Ystads Allehanda) om en friskolekoncern som är på väg att etablera en ny skola i Ystad. Talespersonen säger bland annat i artikeln ”Det finns inte något stöd i forskningen för att digitala hjälpmedel ökar inlärningen”. Skolans fokus ska, enligt talespersonen, vara traditionell katederundervisning, parat med skoluniform och klädkod för lärarna.

Uttalandet om att digitala hjälpmedel inte ökar inlärningen provocerade mig och särskilt som forskning användes som alibi. Det finns självklart forskning som visar motsatsen också! Frågan är vilket perspektiv vi väljer när vi betraktar digitala hjälpmedel eller digitala verktyg. Tänker vi, till exempel, att om vi ger en penna till ett barn så blir barnet författare? Eller, om vi ger en fotboll så blir barnet en ny Zlatan? Nej, jag tror inte någon tänker att det är så enkelt. Samma sak gäller för de digitala lösningar som finns tillgängliga. Att enbart tillhandahålla dem är dålig pedagogik. Men att som lärare se vilken potential som finns i digitala hjälpmedel/verktyg/program (välj själv!) för just min elevgrupp, eller min elev, är att vara professionell.

Ta till exempel skrivande. För de yngsta barnen är talsyntes och ”talande” tangentbord en fantastisk tillgång i att komma igång med skrivandet och höra ifall det de skriver blir det de tänkt skriva. Forskning (sic!) visar också att när barn ges möjlighet att samskriva genom att dela texter i ”moln” så ökar deras glädje i att skriva (Baker & Lastrapes, 2019). Det ska poängteras att för att kunna utnyttja tekniken maximalt behöver barn mer exakt guidning i hur digitalt skrivande kan gå till och vilka resurser som finns i programvaror (Engblom et al., 2020). En svensk studie från årskurs ett av Engblom et al. fann att eleverna tenderade att byta ut ord som blev felmarkerade mot mera generella och lättstavade ord. På så vis minskade textens komplexitet. Enligt Engblom et al. finns en stor potential för lärare att instruera, visa och handleda i digitalt skrivande. Så själva ”hjälpmedlet” i sig räcker inte, pedagogen och det pedagogiska tänkandet är A och O.

Förra hösten genomförde Anna-Lena Godhe och jag en studie på lågstadiet med hjälp av lärarstudenter. Studenterna observerade förekomsten av digitala aktiviteter under 162 svensklektioner. Materialet visade både på exempel där elever blev passiva och enbart mottagare av en projicerad bild men också på exempel där elever fick använda sin fulla potential i språkande och vara kreativa, tillsammans. Resultatet kommer att publiceras i en artikel i den danska tidskriften Viden om literacy. Om ni inte känner till den, så rekommenderas att botanisera i gamla nummer via nätet. Länk finns här.

Referenser som nämns i texten:

Baker, S. F., & Lastrapes, R. E. (2019). The writing performance of elementary students using a digital writing application. Interactive Technology and Smart Education.

Engblom, C., Andersson, K., & Åkerlund, D. (2020). Young students making textual changes during digital writing. Nordic Journal of Digital Literacy, 15(03), 190-201.

När vi talar om ”digitaliseringen”…

Detta inlägg är skrivet av Petra Magnusson

God fortsättning på det nya året! Trots förhoppningar om att vi våra skolor så småningom ska kunna återgå till undervisning i normalläge så får vi förmodligen vara beredda på att mötas digitalt, helt eller delvis, ett tag till. Som har beskrivits i flera tidigare inlägg på bloggen så har det senaste året inneburit många utmaningar för lärare och elever. Samtidigt så har möjligheter att komma vidare med ”digitaliseringen”, som vi så ofta säger, öppnat sig. Vilka varaktiga spår som pandemin kommer att lämna i skolväsendet vet ingen i dagsläget. En förhoppning är att lärare ska bli stärkta i sin tilltro till sin egen betydelse för hur digital teknologi kan integreras i undervisnings- och lärandepraktikerna.

Före Corona hade jag förmånen att arbeta i ett projekt tillsammans med en skola i Skåne. Projektet hade en bakgrund i frågor om den digitala utvecklingen, multimodalitet och undervisning (här samtalar jag o rektor om arbetet)

I en delstudie i projektet, ännu inte publicerad, följer jag samtal i en grupp lärare i svenska och svenska som andraspråk under tre terminer. I inledningen fanns många problem med teknisk infrastruktur men förutsättningarna blev bättre efter hand. Genom de tre terminerna så återkommer några utmaningar i samtalen; utmaningar kopplade till kompetensutveckling, till deras egna behov och yrkesroll, till förändringar i svenskämnet samt till elevernas förutsättningar. Detta överensstämmer med andra studier som har gjorts.

I en språklig analys av lärarnas samtal visar det sig att hur lärarna pratar om ”digitaliseringen” har betydelse för den roll de ger sig själva. ”Digitaliseringen” framstår i samtalen som en aktör som agerar av egen kraft och som för med sig en mängd utmaningar. Lärarna själva framstår inte som agerande subjekt i förhållande till ”digitaliseringen” vilket betyder att deras möjligheter att påverka blir osynliggjorda. Biesta och Tedder (2007) har skrivit intressant om att agens är något som erövras i aktivt engagemang. Här finns naturligtvis en hel del att fundera över när det gäller hur kompetensutveckling organiseras och vilka förutsättningar som lärarna ges att engagera sig utifrån de behov de upplever. Utan att fördjupa det här, kan det konstateras att så som samtalen fortskrider, framstår lärarna utan agens. Det är ”digitaliseringen” som stjäl tid, ger läraren mindre makt och är svår att bedöma. Samtidigt så visar samtalen på betydelsen av tid i förändringsarbete. Min tolkning är att det är tiden över tre terminer som bidrar till att de möjligheter som lärarna ser blir fler efter hand. Men, på samma sätt som för utmaningarna, så är det ”digitaliseringen” som gör det lättare att ge respons, att kontrollera eleverna och som uppmuntrar eleverna.

Det ska bli oerhört spännande att följa hur digital teknologi, som innehåll, verktyg och läromedel (läs detta inlägg inlägg Anna Å), integreras i undervisningspraktiker efter pandemin. Jag tror och hoppas att nödvändigheten att hitta lösningar, tillsammans med den tid som har gått, har bidragit till att förutsättningarna för utveckling är goda. Det är avgörande att lärarnas insatser stärker dem som centrala aktörer och att de erövrar den agens de behöver för att tydligt påverka varför, när, i vad och hur, de digitala möjligheterna ska vara del i undervisning och lärande.

Ref:

Biesta, G. & Tedder, M. (2007). Agency and learning in the lifecourse: Towards an ecological perspective. Studies in the Education of Adults, 39(2), 132-149. https://doi.org/10.1080/02660830.2007.11661545

Vikten av att beforska och utvärdera digitalisering i förskolor och skolor

Detta inlägg är skrivet av Anna-Lena Godhe

Digitaliseringsstrategin för skolväsendet som antogs 2017 har tre fokusområden;

Digital kompetens för alla i skolväsendet,
Likvärdig tillgång och användning,
Forskning och uppföljning kring digitaliseringens möjligheter.

Grundat på strategin har revideringar av styrdokumenten gjorts avseende digital kompetens. Men hur påverkas undervisning och lärande av dessa förändringar? Detta är fokus i ett forskningsprojekt, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond, som jag tillsammans med skolförvaltningarna i Malmö kommun kommer att arbeta med under de närmaste tre åren (https://www.rj.se/anslag/2020/skolors-och-forskolors-digitalisering-och-digitala-kompetens-i-praktiken/).

Det övergripande syftet med studien är att utifrån både forskning och utvärderingsarbete i kommunen visa på hur digitaliseringsprocesser i utbildningssystemet i en större svensk kommun konkret bedrivs, vilka möjligheter och utmaningar som uppstår på förvaltnings-, enhets- och klassrumsnivå samt hur digitaliseringen bidrar till barns och elevers kunskapsutveckling. Det flexit-program som finansierar projektet syftar till att utveckla samarbete och utbyte av kunskap och erfarenhet mellan forskare och organisationer. Nytt för utlysningen av medel 2020 var att ansökan om medel formulerades gemensamt. På så vis började tankegångar om vad som är av vikt att studera och varför att ta form redan för ett år sedan då jag tillsammans med representanter från Malmö stad skrev ansökan. En viktig aktör i detta samarbete är även kommunens övergripande utvecklingsenhet för utbildning, PI (Pedagogisk inspiration).

Projektet utgår från det tredje fokusområdet i den nationella digitaliseringsstrategin där vikten av forskning och uppföljning av digitaliseringens påverkan på undervisning och lärande tas upp. De frågor som fokuseras i projektet är dels vad digital kompetens innebär i praktiken och vilka faktorer som är centrala för att digitaliseringsinsatser ska bidra till ökad måluppfyllelse och likvärdighet, dels vilka möjligheter och utmaningar som finns för att utvärdera och utveckla digitaliseringsprocesser på förvaltningsnivå. För att finna svar på dessa frågor kommer bland annat fallstudier att göras på förskolor, grundskolor och gymnasieskolor under läsåret 2021-22. Verksamheterna som blir föremål för fallstudierna väljs ut i samråd med skolförvaltningarna och utifrån kriterier som vi under våren 2021 gemensamt formulerar.

I samband med att ansökan skrevs uttryckte de tre förvaltningarna specifika intresseområden som de då såg som intressanta för vidare studiet. Gymnasieförvaltningen uttryckte ett intresse av att studera hur upplägg kring distansutbildning och blended learning bidrar till elevers lärande inom till exempel komvux, medan grundskoleförvaltningen intresserade sig för hur olika digitala verktyg används och bidrar till elevers kunskapsutveckling. När det gäller digital kompetens i förskolan så är förändringar i förskolans läroplan gjorda senare än för övriga skolformer och det finns försvinnande lite forskning av digitaliseringsprocesser. Ett uttryckt önskemål från förskoleförvaltningen är att särskilt fokusera på barnens språkutveckling.

Givetvis finns även gemensamma intresseområden och ett av dem var förvaltningarna en önskan att studera vad som faktiskt händer i barngrupper och klassrum. På förvaltningsnivå kan mer generella utvärderingar av insatser göras i det systematiska kvalitetsarbetet men det finns sällan möjlighet att grundligt studera den faktiska undervisningen. Utifrån detta önskemål föll det sig naturligt att utforma studien som fallstudier i verksamheter i de olika förvaltningarna. Under den senare delen av projektet kommer insikter och slutsatser utifrån fallstudierna att ligga till grund för det fortsatta utvecklingsarbetet inom förvaltningarna. Resultaten kommer även att spridas genom medverkan på konferenser för såväl lärare, skolledare som forskare samt genom publikationer riktade till forskarsamhället, utbildningsverksamheter och lärare.

Vad jag vet finns ingen liknande studie av digitaliseringen av det svenska utbildningssystemet och det känns som en ynnest att få ta sig an detta projekt. Förhoppningen är naturligtvis att de slutsatser som kan dras kan komma skol-Sverige till nytta på olika sätt och skapa förutsättningar för en utveckling av verksamheter som bygger på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. En ambition är att skriva blogginlägg här om hur det fortsatta arbetet fortskrider och vilka slutsatser som kan dras från studierna. Funderingar och frågor kan gärna mailas till anna-lena.godhe@mau.se

Distansundervisning och förskoleklass?

Läs om det här i en text skriven av Ewa Skantz Åberg

Multimodala analyser i syfte att analysera och utveckla undervisningspraktiker

Denna text är skriven av Eva Svärdemo Åberg

I och med den pågående Covid-19 pandemin har både gymnasieskolor och universitet samt högskolor i Sverige snabbt fått ställa om sin klassrumsbaserade undervisning till distansundervisning. Omställningen har tydliggjort att det digitala klassrummet ställer andra krav på förberedelser, kursdesign och interaktion jämfört med klassrumsbaserad undervisning. Hur ska undervisning organiseras för att vi på bästa sätt ska skapa interaktiva och engagerande lärmiljöer?

På många håll i Sverige genomförs redan i dag t.ex. online-undervisning med en organisering för ett så kallat omvänt klassrum (flipped classroom). Detta kan förstås som en undervisningsmetod där elever eller studenter får ta del av kursinnehåll i förväg. Sedan på lektionstid kan lärare organisera för olika kunskapsfördjupande aktiviteter och diskussioner. Inom dessa lärmiljöer spelar den sociala interaktionen en betydande roll, både för att skapa goda förutsättningar för undervisning och lärande men också för att skapa och upprätthålla sociala relationer inom klassen. Att kunna planera för och genomföra god undervisning som främjar kunskapsutveckling anses som en av lärarens centrala uppgifter men ytterligare en central uppgift är att kunna förstå vad som fungerar och inte fungerar i den sociala interaktionen. Lärare behöver verktyg för att kunna analysera undervisningens komplexitet och skapa förståelse för vad olika didaktiska val får för konsekvenser.

När vi interagerar så gör vi det multimodalt. Vi använder många (multi) olika semiotiska modaliteter (kommunikationsformer som t.ex. tal, skrift, gester och blickar) och lärresurser (chatt, Twitter, bloggar, padlets m.m.) när vi skapar mening i olika sammanhang. I en kommande bok uppmärksammas multimodal analys av klassrumsinteraktion och hur analyser kan genomföras med hjälp av två skilda perspektiv: socialsemiotik och etnometodologisk samtalsanalys.

Med hjälp av teoretisk kunskap om olika semiotiska modaliteters (både språkliga, kroppsliga och materiella) betydelser inom den sociala interaktionen och genom ett analytiskt tillvägagångssätt, kan vi beskriva och förstå vad som sker i olika lärmiljöer. Det kan handla om att uppmärksamma vad som händer i vanliga klassrum men också vad som äger rum i online-undervisning via digitala lärplattformar eller e-mötestjänster. I boken presenteras perspektivens teoretiska grunder och processer för hur undersökningar kan göras, både vad gäller metoder för datainsamling och analys av exempel från klassrumssituationer där fenomen som undervisning, lärande och bedömning samt sociala relation uppmärksammas. Boken belyser frågor som: hur och med vilka medel läraren iscensätter undervisning?, vilka semiotiska modaliteter och resurser som finns tillgängliga och hur de används?, Vilka olika innehåll som realiseras genom olika aktiviteter? Vilka maktstrukturer som kommer till uttryck och vilket handlingsutrymme som skapas? Hur turtagning sker mellan lärare och elever samt hur lärare ger återkoppling? Genom att få svar på sådana här frågor kan skolledare, lärare, studenter och den som är allmänt intresserad av att utveckla pedagogisk verksamhet, uppmärksamma vad olika val i undervisningen kan leda till och hur olika semiotiska modaliteter och lärresurser används och får för betydelse inom olika lärmiljöer. Boken kommer ut i handeln under våren 2021.

Insulander, E., Majlesi AR., Rydell M. & Svärdemo Åberg E. (2020). Multimodal analys av klassrumsinteraktion. Stockholm: Liber

Kritiskt digitalt textarbete i klassrummet

Detta inlägg är skrivet av Lisa Molin

Det är nog ingen överdrift att påstå att elever varje dag både möter och skapar digitala multimodala texter, som består av exempelvis både bilder och ljud. Det gör att en god läs- och skrivförmåga i en digital textvärld innebär att kunna avkoda, förstå, tolka och använda digitala och multimodala texter i de olika sammanhang där de ingår. Eftersom textanvändningen ofta äger rum online så är det även möjligt att dela och sprida texter i en omfattning som tidigare inte var görlig. Att dela och sprida kan visserligen stärka demokratiska principer som grundar sig på en välinformerad befolkning och sammanhang där olika röster får höras. Men när information allt mer är skapad av användare och ofta bygger på personliga åsikter, ökar risken för desinformation. Vår förmåga att förhålla oss kritiska till texter i en digital tid blir då en allt mer angelägen fråga. Skolans arbete med att utveckla elevers kritiska förmågor behöver därför ha ett tydligt fokus på en fördjupad förståelse av digitala och multimodala texter – ett kritiskt digitalt textarbete.

Min avhandling ”Kritiskt digitalt textarbete i klassrummet” tar sin utgångspunkt i sociokulturella perspektiv på lärande och syftar till att utveckla kunskap om de förutsättningar som finns för elevers utveckling av kritiska förmågor, och hur sådana förutsättningar kan utvecklas genom undervisningens design. Under 2011/2012 och 2016/2017 utforskades arbetet i två högstadieklasser på två skolor. Alla elever hade personlig tillgång till digitala redskap och användningen av digitala och multimodala texter var frekvent.

Den första studien visade på flera förutsättningar för utveckling av elevers kritiska förmågor. Eleverna hade stor frihet att använda de digitala redskapen för sitt lärande, vilket innebar en god tillgång till olika typer av digitala och multimodala texter, såsom YouTube-klipp, filmer och olika webbsidor. De kunde också skapa egna digitala och multimodala texter. Trots att användningen av digitala och multimodala texter var frekvent under arbetsprocessen så dominerades slutprodukterna av traditionella texter. Det pedagogiska stödet för att utveckla en fördjupad förståelse och kritisk analys av digitala och multimodala texter var dessutom begränsat. Sammantaget visade resultatet att för att goda förutsättningar ska kunna bli en resurs för elevers lärande, behöver stödet kring digitala och multimodala texter och kritisk analys vara en del av undervisningens design och involvera både arbetsprocess och slutprodukter.

Den andra studien undersökte en undervisningsdesign som specifikt syftade till att utveckla elevers kritiska förmågor i relation till digitala och multimodala texter. Eleverna fick se ett filmklipp från den norska ungdomsserien Skam. Läraren riktade elevernas uppmärksamhet på hur olika modaliteter bidrog till att konstruera budskap i klippet. Eleverna fick fokusera på en modalitet i taget och däremellan resonera i smågrupper om textens budskap. Resultatet visade att eleverna blev medvetna om olika modaliteters roll men att budskapet hos olika modaliteter kan vara motsägelsefulla. I nästa steg fick eleverna analysera klippet kritiskt utifrån hur perspektiv blir framträdande eller frånvarande. Här blev det tydligt att motsägelsefullheterna blev utmanande och diskussioner uppstod om vilket perspektiv som egentligen var framträdande. Eleverna gav då ofta företräde åt de rörliga bilderna i klippet vilket innebar att de missade centrala delar av budskapet som helhet. Det sammantagna resultatet visade därför att kritiskt digitalt textarbete behöver ge elever stöd i att utveckla förståelse för hur enskilda modaliteter bidrar till att konstruera ett budskap. Samtidigt visade resultatet att den stora utmaningen för eleverna låg i att kunna tolka modaliteter som samspelar. En slutsats är därför arbetet behöver fokusera på komplexiteten i digitala och multimodala texters konstruktion för att eleverna ska kunna utveckla de kritiska förmågor som krävs i en digital tid.

Lisa Molin

Avhandlingen ”Kritiskt digitalt textarbete i klassrummet” kan du läsa här.

Om kritiskt textarbete i klassrummet
Tweet

Aktuellt om distansundervisning i pandemins spår

Här kan ni se ett klipp med Linnéa Stenliden och Anna-Martin Bylund om hur distansundervisningen har varit en stor utmaning för gymnasieskolor.

På denna länk finns en sammanställning om erfarenheter av att skapa närhet på distans från Center för skolutveckling i Göteborg där Lisa Molin är anställd.

Och här finns en rapport om hur pass väl förberedda förskoleklasser är, eller inte är, på att ställa om till distansundervisning som härrör från Göteborgs universitet och den forskargrupp Ewa Skantz Åberg tillhör.