Detta inlägg är skrivet av Kristian B. Kjellström doktorand vid Högskolan Kristianstad, kristian.blomberg_kjellstrom@hkr.se
Digital teknik i skolan kan bidra till förbättrade studieresultat och ökad inkludering, beroende på hur den används, inte minst genom kompensatoriska och assisterande verktyg. Det finns en potential i digitala verktyg för att underlätta lärares stöttning av elever med varierande behov, vilket bland annat min forskning indikerar. Samtidigt visar studier att dessa verktyg ofta främst gynnar elever som redan har goda förutsättningar, och därmed kan förstärka skillnader mellan elever. Skolans digitalisering har följt samhällets utveckling, men har genomförts på sätt som både skapat möjligheter och nya hinder.
Detta dilemma bemöts ofta med två motstående argument. Vissa menar att bättre (eller bara mer) teknik och kompetensutveckling kommer överkomma hindren någon gång i framtiden. Andra menar att vi borde slänga ut tekniken (och kompetensen) som redan finns på plats. Den första positionen bortser från dagens konkreta utmaningar, den andra från teknikens faktiska möjligheter. Frågan är därför: Så, hur kan digital teknik användas så att den både tillvaratar möjligheter och stärker jämlikhet?
Scenarier för skolan
Med inspiration från Selwyns arbete med framtidsscenarier har jag utvecklat en modell för att resonera kring svensk skolas digitala utveckling. Modellen gör inget anspråk på att försöka förutse framtiden, utan syftet är att resonera om samtiden. Den utgår från två dimensioner: centralisering i skolans styrning och utbildningens inriktning som antingen inkluderande eller individualiserande. Centralisering är central i relation till digitalisering, eftersom den kräver omfattande resurser och systemförändringar Samtidigt representerar inkludering och individualisering två återkommande, men delvis motstridiga, ideal i diskussioner om likvärdighet.
Utifrån dessa dimensioner formuleras fyra scenarier. I arbetet med dem visade det sig att de, med viss förenkling, också kan tolkas som steg i den svenska skolans digitalisering med en indikation om vart vi är på väg. Min spaning är att vi under 1990-talet rörde oss från scenariot Centraliserad skola till Lokal inkludering. Därefter gick vi under 2010 talet över i Segregerad individualisering och nu ser vi ut att röra oss mot Detaljstyrd individualisering.
Centraliserad skola: Före 1990-talet
Sverige har en lång tradition av att betrakta skolan som kompensatorisk i relation till socioekonomiska skillnader, med en uttalad ambition om inkludering. Internationellt stack detta ut fram till 1990-talet. Samtidigt präglades perioden av en tydlig differentiering av elever med svårigheter som oftare än idag undervisades i mindre och permanenta grupper. I praktiken blev många elever cementerade pedagogiskt och socialt i en skola utanför skolan.
Styrningen av skolan var starkt centraliserad, exempelvis genom centralt reglerad undervisningstid. Den digitala tekniken var begränsad och användes främst som kollektiva resurser, såsom enstaka hjälpmedel som delades mellan lärare och elever. Kompensatoriska funktioner var få. Den centrala organisationen kritiserades för att vara trögrörlig och hämma lokal utveckling och innovation.
Lokal inkludering: 1990-tal till 2010
Under 1990-talet sker en förskjutning mot Lokal inkludering. Grundskolan kommunaliseras och friskolor etableras som huvudmän i större skala. Från slutet av decenniet inleds en omfattande digitalisering, med ökad användning av assisterande teknik. Digitaliseringen präglas av en deterministisk och instrumentell föreställning om att digital teknik i sig ska effektivisera undervisning och administration.
Lokalt utvecklas många fungerande digitala praktiker, och tekniken möjliggör nya multimodala uttrycksformer för fler elever. Samtidigt sker implementeringen i små organisationer, medan marknaden för utbildningsteknologi domineras av globala aktörer som i praktiken sätter ramarna för tillgängliga verktyg och plattformar.
Inkludering är ett tydligt uttalat mål genom en skola för alla. Elever som tidigare undervisats i särskilda grupper integreras i ordinarie klassrum. Speciallärarutbildningen ersätts av specialpedagogutbildningen, med uppdrag att stödja lärare i detta arbete. För många elever innebär detta ökad tillgång till både undervisning och social gemenskap. Samtidigt ökar undervisningens komplexitet, vilket ställer högre krav på lärare och skolhuvudmän.
Segregerad individualisering: 2010-idag
I början av 2010-talet genomförs omfattande reformer av skola och lärarutbildning, vilket markerar en förskjutning mot Segregerad individualisering. Med nya betygssystem samt införandet av extra anpassningar och särskilt stöd riktas fokus i högre grad mot individens rätt till kunskap och utveckling, snarare än inkludering.
Detta innebär en successivt ökad arbetsbelastning för lärare, som förväntas planera, dokumentera och följa upp individuella stödinsatser för en växande grupp elever. Samtidigt intensifieras digitaliseringen, bland annat genom införandet av skolplattformar och en ökad individualisering av digitala verktyg. Implementeringen är fortsatt decentraliserad till huvudmännen, medan globala teknikföretag dominerar utbudet. Perioden präglas av en plattformisering av skolan, där digitala miljöer i stor utsträckning formas av ekosystem som Google, Apple och Microsoft.
Assisterande teknik får ett än bredare genomslag och stödjer många elever, men valet av verktyg styrs i hög grad av vad som finns tillgängligt inom de digitala miljöerna snarare än av pedagogiska behov och val. Samtidigt växer kritiken mot kommunaliseringen och friskolereformerna, som i kombination med ökad individualisering bidrar till segregation och skapar stora ojämlikheter i systemet. Kritik riktas också mot det inkludering som sägs bidra till lärarnas ökade arbetsbelastning.
Detaljstyrd individualisering: En möjlig framtid
Min spaning är att vi i dag befinner oss i övergången till Detaljstyrd individualisering. Som jag ser det utifrån modellen tycks utvecklingen gå mot ökad centralisering, samtidigt som digitaliseringen är fortsatt omfattande och individualiseringen är rådande som medel för likvärdighet.
Centraliseringen syns i förslag om ökad statlig styrning, exempelvis genom centralt rättade prov, reglering av lärares arbete, lärarutbildningens innehåll och användningen av digitala verktyg. I detaljstyrningen ingår också att i många fall kasta ut digitala verktyg utan att tydligt analysera vilka som ger möjligheter och vilka som skapar hinder, som barn med badvattnet. Min gissning är att eftersom det fortsatt är samma företag som styr utbudet, snarare än professionella pedagoger, blir det mycket barn och lite vatten som kastas.
Samtidigt kan det individualiserade fokus förstärkas. Mindre undervisningsgrupper riskerar att återkomma, och specialpedagogiska funktioner kan förskjutas mot mer traditionella speciallärarroller. Även den kompensatoriska assisterande tekniken verkar genom centraliserad toppstyrning minska.
Sammanfattningsvis tycks vi försöka hantera digitaliseringens problem som uppstått i spänningsfältet mellan decentralisering och individualisering genom att öka centraliseringen utan att minska individualiseringen. Det tror jag riskerar att förstärka snarare än lösa de underliggande problemen.
En alternativ väg framåt?
Inget av scenarierna ger en särskilt positiv bild av skolans digitala utveckling, minst av allt den avslutande spaningen. Lyckligtvis är den här typen av modeller dokumenterat dåliga på att förutspå framtiden. Scenarier är förenklingar, och syftet här är i stället att synliggöra spänningar kring digitalisering, styrning och likvärdighet. Frågan kvarstår: hur kan digital teknik användas så att den både tillvaratar möjligheter och stärker jämlikhet?
Som framgått är detta ett dilemma där både problem och potential måste tas på allvar. Det är varken rimligt att avveckla teknik och kompetens eller att invänta en magisk framtida lösning. På liknande sätt behöver relationen mellan inkludering och individualisering hanteras som ett spänningsfält och dilemma, inte ett antingen–eller.
Jag argumenterar därför för en mer nyanserad väg framåt, där lärarprofessionen stärks snarare än detaljstyrs och ges utrymme att hantera dessa dilemman genom innovation, utforskande och ett kritiskt förhållningssätt. Samtidigt räcker inte lokal handlingsfrihet på papperet. Lärare och skolhuvudmän behöver också reella valmöjligheter som inte enbart utgår från den senaste kommunala upphandlingen. Det kräver centralt stöd.
Ett sådant stöd behöver fungera som en motvikt till globala teknikföretag och deras inflytande över skolan. Det bör omfatta fler alternativ än enskilda leverantörsekosystem samt skapa förutsättningar, i form av resurser och tid, för kritisk granskning och gemensamt utforskande av digitala lösningar.
Detta kan naturligtvis framstå som idealistiskt, och hur det ska realiseras låter sig inte besvaras i ett blogginlägg. Jag vill därför avsluta med två frågor:
Vad händer om lärare verkligen ges praktiska möjligheter att välja hur den digitala teknikens möjligheter tas till vara?
Vad händer om skolor ges utrymme att faktiskt förena inkluderande och individualiserade strategier för ökad likvärdighet?
Referenser
Blomberg Kjellström, K., Magnusson, P., & Östlund, D. (2025). Curious and Critical: A Delphi Study of Middle School Teachers’ Competencies in Support, Literacy, and Technology. Education Sciences, 15(8), 973. https://doi.org/10.3390/educsci15080973
Blomberg Kjellström, K., Magnusson, P., & Östlund, D. (2026). Teachers’ digital text competencies in inclusive education: a scoping review. Frontiers in Education, 11. https://doi.org/10.3389/feduc.2026.1742636
Kaviani, F., Selwyn, N., Strengers, Y., Dahlgren, K., Cumbo, B., & Wagner, M. (2025). Future schools and the energy implications of AI in education: A review of scenarios and method for engaging young people in futures thinking. Policy Futures in Education, 23(6), 1067–1085. https://doi.org/10.1177/14782103251322271
Magnússon, G. (2022). From Salamanca to Sweden: inclusive education as policy in transit. I International Encyclopedia of Education: Fourth Edition (s. 386–396). Elsevier. https://doi.org/10.1016/B978-0-12-818630-5.12022-6
Rafalow, M. H., & Puckett, C. (2022). Sorting Machines: Digital Technology and Categorical Inequality in Education. Educational Researcher, 51(4), 274–278. https://doi.org/10.3102/0013189X211070812
Svensson, I., Nordström, T., Lindeblad, E., Gustafson, S., Björn, M., Sand, C., Almgren/Bäck, G., & Nilsson, S. (2021). Effects of assistive technology for students with reading and writing disabilities. Disability and Rehabilitation: Assistive Technology, 16(2), 196–208. https://doi.org/10.1080/17483107.2019.1646821
TIMDA 