EdTech och utbildningssektorn mitt i ett vägskäl

Var med och bidra i dialogen!

Blogginlägget är skrivet av Linnéa Stenliden, Professor i pedagogiskt arbete Linköpings universitet (Forskarpresentation)

I en tid där debatten kring utbildningsfrågorna ofta är polariserad står Sverige nu i ett kritiskt vägskäl. Med andra ord, det blir mer och mer påtagligt hur den ideologiska klyftan kring användning av teknologi i utbildning tar sig uttryck. Förespråkare för AI och digitala verktyg framhäver deras potential att effektivisera elevers lärande liksom lärares arbete, medan motståndare argumenterar för en återgång till traditionella pedagogiska metoder som prioriterar katederundervisning och interaktion med analoga läromedel. Få diskuterar på djupet vad utbildningsteknologi är, varför sådan teknologi ska användas liksom vad som skapar mervärde, var och när det i så fall sker.  I stället används uttalanden om digitala medier, av olika grupper, som ett redskap för att understryka sina ståndpunkter. Förespråkare för integreringen av artificiell intelligens (AI) och digitala verktyg i klassrummen ser ofta detta som ett svar på komplexa problem i skolan. Medan andra möter sådana argument med skepticism och motstånd och för i stället fram motsatta förslag, det vill säga begränsning av digitala verktyg är lösningen på komplexa problem i skolan. Ett exempel på sådan polarisering är de digitala nationella proven, ett initiativ som blev en stridsfråga där utbildningsteknologin antingen sågs som en välsignelse eller en förbannelse. 

För några veckor sedan, närmare bestämt den 21 februari, bjöd Annika Bergviken Rensfeldt och Tom Hillman på Göteborgs universitet in till en diskussionsdag i Critical studies of education and technology (CSET) Huben. Tanken var att öppna upp för samtal och bidra med en mer komplex förståelse för utbildningsteknologiers roll i klassrummet. Inbjudan var en del av CSET-initiativet som startades av Neil Selwyn, vilket innebär att lokala forskargrupper runt om i världen samlades på olika platser för att ta sig an frågor relaterade till en problematisering av utbildning och digital utbildningsteknologi, så kallad Edtech (läs mer om CSET-initiativet och begreppet Edtech i slutet av texten).

Deltog i samtalet gjorde ca 25 forskare från olika lärosäten i södra och centrala delarna av Sverige. Det var väldigt roligt att på plats finna att TIMDA var så välrepresenterat. Anna-Lena Godhe, Jönköpings universitet, Anna Åkerfeldt, Stockholms universitet och Lisa Molin, Center för Skolutveckling Göteborgs stad och Göteborgs universitet var alla på plats, redo att hugga in i diskussionen och bidra med sina kloka tankar. Fyra frågor var formulerade som satte fokus på eventuella spänningar mellan innovation och autonomi, på socio-politiska implikationer och behovet av en mer rättvis och genomtänkt inställning till digital teknologi inom utbildning. För att dra i gång samtalet initierades varje fråga av tre personer som oberoende av varandra hade förberett ett kort inspel där de presenterade sin syn på frågan. Därefter var ordet fritt! Här delar jag med mig fem saker som fastnade hos mig

1. Fångat mellan ett digitalt tryck och en digital backlash: Nyckeln till att förstå den svenska EdTech-situationen ligger i att erkänna det ideologiska gapet mellan förespråkare och kritiker. Den ideologiska klyftan kring användningen av teknologi i utbildning är påtaglig i Sverige. Förespråkare för AI och digitala verktyg framhäver deras potential att till exempel individualisera lärande och effektivisera bedömningar, medan motståndare argumenterar för en återgång till traditionella pedagogiska metoder och analoga verktyg. Denna diskrepans är uppenbar bland annat i policydiskussioner, där initiativ som att formulera en digitaliseringsstrategi för det svenska utbildningsväsendet blir mycket kontroversiellt och något som ”göms” undan i byrålådan. Det skapar möjlighet för beslutsfattare att svänga mellan att i ena stunden förespråka AI-drivna lärandeanalyser och i nästa att förbjuda skärmar i klassrummen. Det innebär att EdTech i Sverige kan sägas vara fångat mellan ett digitalt tryck och en digital backlash. Hur kan vi gå bortom denna ideologiska dragkamp?

2. Lärares hotade autonomi: Lärare i Sverige har hög professionell autonomi, förutom när det gäller EdTech. När det gäller EdTech har vi i stället toppstyrda beslut. Upphandlingar sker oftast över lärares huvuden, vilket låser dem till plattformar de inte själva har valt. Lärarnas i övrigt autonoma position kan därför sägas vara hotad av de standardiserade plattformarna som inte alltid passar den mångfald av undervisningsstilar och behov som finns i klassrummen. Självklart kan det leda till en känsla av begränsning och frustration när lärarna tvingas använda verktyg som inte fullt ut stödjer deras pedagogiska grundtankar. Det är därför avgörande att vi involverar lärare i diskussioner kring teknologi och dess implementering. Deras insikter och erfarenheter är ovärderliga för att skapa en meningsfull integration av pedagogiska verktyg i undervisningen. Hur kan vi återföra pedagogerna i beslutsfattandet?

3. Sveriges EdTech-marknad är trasig: Det svenska EdTech-landskapet präglas av en mängd startup företag som många gånger kämpar för sin överlevnad. En stor del av dessa företag har färre än 25 anställda och trycket att snabbt generera intäkter är ofta en hämmande faktor för innovation. I stället ser vi ett duopol som kontrollerar skolornas datainfrastruktur vilket innebär att Sveriges skolor oftast är låsta till antingen Microsofts eller Googles ekosystem, där deras upphandlingscykler gynnar långsiktiga kontrakt. Det gör att små EdTech-startups får det svårt att klara sig, samtidig som dessa företag många gånger på ett enklare sätt kan säkerställa att EdTech-lösningarna verkligen möter utbildningens behov. Så, om digitalisering ska bidra till utbildningssektorn, kan det göras utifrån praktikens behov och dess egna villkor? Det finns länder som till exempel Tyskland som investerar i mer öppna alternativ. Varför bygger inte vi i Sverige en egen digital utbildningsinfrastruktur som tjänar vår utbildningssektor, inte det som ligger i de stora ’big tech’ företagens intressen?

4. En digital resignation, en potentiell digital klyfta: Samtidigt ser vi något som kan kallas för en digital resignation bland många lärare, då anpassningen till digitala verktyg sker av nödvändighet snarare än av informerat val och pedagogiska utgångspunkter. Detta kan naturligtvis leda till ett bristande engagemang för digital teknologi och dess eventuella potential. Det är viktigt att förstå att förtroendet mellan lärare och tekniken påverkas av hur teknologin kan användas och fungerar. Därför är det viktigt att driva diskussioner om Edtech och undervisning, det får inte bli en fråga som förenklas och enbart handlar om vilka digitala verktyg som ska väljas eller en fråga som enbart ska lösas av lärare på klassrumsgolvet. Hamnar diskussionerna i skymundan kan det slutändan innebära en ojämlikhet i hantering och tillgång till digitala resurser mellan lärare och skolor, mellan kommuner och fristående aktörer – detta bygger en digital klyfta. En sådan klyfta handlar om de som kan dra nytta av de digitala verktygen och de som inte har en sådan möjlighet. En sådan ojämlikhet förstärker tyvärr redan andra befintliga ojämlikheter i utbildningen, något som innebär en betydande utmaning för hela samhället.

5. Kritik ≠ Anti-Tech: Att diskutera frågan om Edtech på ett kritiskt sätt betyder inte att digitala verktyg ses som något negativt eller att digitala verktyg ska avvisas eller förbjudas. Samtalet om digitala verktyg och AI i utbildning får inte fastna i en loop. Varje nytt verktyg kan inte betraktas som revolutionerande eller något avskräckande för den delen. Vi behöver inte fler studier som bevisar att AI kan generera feedback, eller populistiska förslag om totalförbud av vissa teknologier som mobiler i skolan. Vi behöver i stället djupare, mer systemiska perspektiv på hur AI och digital teknologi omformar lärandet och kunskapen i sig. Det innebär något mer, det handlar om att på ett fördjupat sätt problematisera fenomenet och fråga vem som kontrollerar teknologin, hur den formar utbildningen, och om de faktiskt tjänar pedagogiska mål. Diskussionen behöver inkludera mer nyans, och polariseringen måste upphöra!

Våga erkänna komplexitetens väg

Dessa fem aspekter och mycket mer diskuterades i den Göteborgska CSET-Hubben denna dag i februari 2025. Jag skulle vilja avsluta med att säga, tack för allas bidrag. För mig blev det tydlig att det svenska EdTech landskapet och utbildningssektorn står mitt i ett vägskäl och stampar utan att ta sig vare sig framåt eller bakåt. För att hantera denna situation menar jag att det är viktigt att upphöra med förenklad retorik, och växla om till att föra en meningsfull dialog. Det är en dialog som bidrar till utstakandet av en väg som insiktsfullt bär framåt, varför inte en digitaliseringsstrategi för svenskt skolväsende 😉. Jag uppmanar lärare, tjänstemän, forskare och beslutsfattare att ställa nyfikna och kritiska frågor som utforskar olika socio-politiska dimensioner av teknologi och dess implikationer för utbildning. På så sätt kan vi åstadkomma en mer relevant, rättvis och demokratisk hantering av EdTech i svensk utbildning.

Uppmaning till handling

Jag inbjuder alla att dela era tankar om aspekter som lyfts i inlägget, skriv gärna i kommentarerna nedan. Låt oss tillsammans utforska erfarenheter och insikter angående utbildningsteknologi i den svenska utbildningskontexten. Är det möjligt att föra en sådan dialog utan att polarisera?

Begrepp och referenser

CSET25 – Critical studies of education and technology, ett evenemang som ägde rum under en och samma vecka med målet att främja meningsfulla diskussioner på lokal nivå, samtidigt som diskussionerna efteråt skulle kunna föras samman och på så sätt analyseras för att säga något också om situationen på global nivå. Det innebär att under våren så kommer insikter från alla de lokala diskussionerna i olika länder att sammanställas i en offentligt tillgänglig rapport. För mer information, se Niel Selwyns blogg.

EdTech – ett samlingsnamn för utbildningsteknologier, det vill säga digitala verktyg och resurser vilka har utvecklats i syfte att stödja elevers lärande och/eller lärares undervisning. Det omfattar allt från programvaror och appar till online-plattformar och interaktiva verktyg som är tänkta att hjälpa både lärare att undervisa och elever att nå sina utbildningsmål. Det finns också många som pekar på att EdTech-begreppet inte enbart ska ses som en samling digitala verktyg, utan att det också bör förstås i termer av en dynamisk interaktion mellan teknik, pedagogik och de människor som använder dessa verktyg. En sådan beskrivning uppmanar till att inte bara fokusera på teknologins funktioner, utan också på dess bredare konsekvenser för utbildningens kvalitet och tillgänglighet (Selwyn, 2021).

Neil Selwyn (2021). Education and technology: key issues and debates. Bloomsbury Publishing.