Detta inlägg är skrivet av Anna-Lena Godhe
Under de senaste tre åren har en stor del av min tid gått åt till att i ett forskningsprojekt undersöka vad digital kompetens innebär i praktiken. De frågor som ställts i projektet handlar bland annat om relationen mellan digitalisering, likvärdighet och ökad måluppfyllelse samt om vad digital kompetens innebär i praktiken. Jag vill här ta upp och diskutera några av de slutsatser som dragits i ett nyligen publicerat kapitel i boken Digitalization and digital competence in Educational contexts. I kapitlet har jag analyserat intervjuer med lärare där de uttrycker sin syn på vad digital kompetens är.
Jag tar utgångspunkt i att infrastrukturer uppstår i relation till en praktik och att både institutionella, sociala, tekniska och pedagogiska faktorer av digitaliseringen behöver beaktas (Star & Ruhleder, 1996; Guribye, 2015). I detta perspektiv ses alltså infrastrukturer inte främst som det där som binder ihop – vägar, vattenrör eller teknik. Istället riktas fokus mot NÄR en infrastruktur uppstår och vilka faktorer som bidrar eller förhindrar att det händer. I kapitlet skriver jag om vad lärarna menar påverkar om en infrastruktur uppstår som kan stötta deras arbete och därmed utvecklingen av elevers digitala kompetens.
De institutionella faktorer som lärarna tar upp handlar om att hitta en balans mellan lärares autonomi och direktiv från ledning och myndigheter. Till exempel pratar lärarna om GDPR och hur det har påverkat deras möjligheter att välja redskap att arbeta med. De inser att regleringarna behövs men, åtminstone inledningsvis, påverkar regelverket deras arbetssituation negativt. Lärarna påpekar även vikten av kollegial kompetensutveckling i relation till digitalisering. Det är i sådana sammanhang de kan få möjligheter att rent praktiskt pröva olika resurser och applikationer, eftersom ett arbetslag då kan testa saker i nära relation till sina elever och de ämnen de undervisar i. Lärarna menar även att de saknar en tydlig struktur för vem som är ansvarig för vad i relation till att utveckla elevernas digitala kompetens. Läroplanens skrivningar om digital kompetens som övergripande mål och i relation till vissa ämnen anses inte vara tydligt nog.
Tekniska faktorer av infrastrukturen pratar lärarna relativt lite om, men det de nämner som en utmaning är att hänga med i den ständiga tekniska utvecklingen. Till exempel kan de se att den plattform som kommunen använder hänger samman med andra program och resurser men de vet inte riktigt hur. Även om kommunen som lärarna arbetar i har satsat på likvärdig tillgång till teknik så menar lärarna att det finns skillnader mellan olika enheter vad gäller tillgång till teknik och support. Det verkar, enligt lärarna, bero på olika ekonomiska förutsättningar och skolledningars intresse för digitalisering.
När det gäller de sociala faktorer som påverkar infrastrukturen så säger lärarna att det är grundläggande att elever utvecklar sin digitala kompetens för att kunna vara aktiva samhällsmedborgare i dagens och morgondagens samhälle. De ser det som speciellt viktigt att eleverna kan vara kritiska i digitala sammanhang, både när de söker på nätet och när de granskar de träffar de får vid sökningar. Lärarna tar upp digital kompetens i ett bredare samhällsperspektiv och hur elevers olika förutsättningar utanför skolan påverkar även digital kompetens. Att samhället i stort inte är likvärdigt blir uppenbart till exempel i relation till vårdnadshavares förutsättningar att följa sina barns skolgång via olika digitala resurser. En del vårdnadshavare har svårt att få information om sina barns skolgång då de av olika anledningar inte kan använda de tekniska resurser som skola och förskola använder sig av för att kommunicera med vårdnadshavare. Lärarna menar att skolan har ett viktig kompensatoriskt uppdrag att fylla när det gäller elevernas digitala kompetens. Samtidigt påpekar de att de som lärare kan ta ansvar för likvärdigheten i förskola och skola men inte för bredare samhällsaspekter av likvärdighet, eller brister i likvärdighet.
När det gäller pedagogiska faktorer av infrastrukturen så påpekar många av lärarna att de digitala resurserna ger möjlighet till en variation och flexibilitet i undervisningen och i hur elever kan visa sina kunskaper. Samtidigt tar de upp att digitala resurser kan bidra till att eleverna blir störda och har svårt att koncentrera sig. Paradoxalt nog är det oftast samma elevgrupp som lyfts fram som de som skulle kunna få stöd och hjälp av digitala resurser som samtidigt lättast störs av dem. En annan paradox är att lärarna uttrycker en oro för att elevernas förmåga att läsa och skriva ska försämras samtidigt som de menar att flexibiliteten i hur elever kan uttrycka sin kunskap med digitala resurser innebär att fler elever kan vara delaktiga i undervisningen.
Sammanfattningsvis visar analysen av intervjuerna på lärares förståelse för olika faktorer av digital kompetens samt hur den digitala kompetensen hänger ihop med samhälleliga aspekter och förändringar. Att undersöka digital kompetens ur ett infrastrukturperspektiv innebär att tekniken inte hamnar i fokus och det visar även på komplexiteten i digital kompetens för både lärare och elever. Digitala resurser av olika slag är en integrerad del av vad det innebär att vara lärare idag – och elev – och går inte på något enkelt sätt att ”ta bort” så som den allmänna och politiska debatten idag ibland gör gällande. Ur ett bredare perspektiv, och med tanke på utbildningssystemets ansvar att utbilda eleverna till aktiva samhällsmedborgare, går det också att ifrågasätta om lösningen på de utmaningar som finns med digitaliseringen av skola och samhälle är att skolan blir mindre digital. För det är väl just utbildningssystemet, som elever i Sverige är en del av under sin uppväxt, som kan bidra till att rusta barn och elever för att leva i ett digitaliserat samhälle? Det är bra att digitaliseringen av förskola och skola nu diskuteras mer kritiskt efter ett antal år med fokus på fördelarna men det är knappast produktivt att hamna i en ”antingen eller”- debatt. Det är heller inte ett område som bör detaljstyras av politiker utan i mångt och mycket handlar det om att ge pedagoger möjlighet till en eftertänksam och ansvarsfull användning i relation till den elevgrupp de har ansvar för. Låt inte skolans digitalisering bli ett politiskt slagträ där enkla lösningar till komplexa frågor tenderar att tränga undan mer nyanserade resonemang.
Referenser
Godhe, A-L. (2023). Swedish teachers’ digital competence – infrastructures for teaching and working. I Willermark, S., Olofsson, A. & Fransson, O (Red.), Digitalization and Digital Competence in Educational Work: A Nordic Perspective from Policy to Practice. Routledge. https://doi.org/10.4324/9781003355694-19
Guribye, F. (2015). From artifacts to infrastructures in studies of learning practices.
Mind, Culture and Activity, 22(2), 184–198. https://doi.org/10.1080/10749039.2015.1021358
Star, S. L., & Ruhleder, K. (1996). Steps toward an ecology of infrastructure: Design
and access for large information spaces. Information Systems Research, 7(1), 111–134. https://doi.org/10.1287/isre.7.1.11
TIMDA 