TIMDA bjuder in till reflektion II

Skolministerns utspel för några veckor sedan om att förslaget till ny digitaliseringsstrategi kommer att få ”bakläxa” har en del kollegor i andra länder reagerat på. Vi bad därför några av dem att skriva en reflektion om hur de uppfattat situationen i Sverige utifrån sitt perspektiv och i relation till den kontext de befinner sig i.

Denna gång går ordet till Linda Mannila, som ger oss ett finskt perspektiv. Linda är projektforskare vid Åbo Akademi i Finland och forskar även vid Linköpings universitet. Nedan följer Lindas inlägg.

Begreppsförvirring på vetenskaplig grund?

Med tanke på den debatt som pågått det senaste halvåret där digitaliseringen i skolan bland annat beskrivits som ett experiment, var det kanske inte en överraskning att skolministern valde att riva upp förslaget till ny digitaliseringsstrategi.

Debatten i Finland

Jag vill börja med att relatera till en likartad debatt i Finland för fem år sedan i samband med en artikel som baserade sig på PISA-resultaten från 2015. Delvis som ett resultat av debatten gjordes en studie kring digital kompetens i den finlandssvenska grundskolan där målet var att låta elever och lärare dela med sig av sina erfarenheter och upplevda utmaningar. Eftersom man ofta i till exempel media framhäver skolans problem i stället för sådant som går bra, var en central del i arbetet att lyfta fram goda modeller.

Slutrapporten är lång och kan inte sammanfattas i ett blogginlägg. Men av de 420 lärarna som deltog i studien såg 80 % positivt på att digital kompetens skrivits in i läroplanen. Lärarna lyfte exempelvis fram möjligheterna till nya och motivationshöjande arbetssätt, ökad mångsidighet och tillgänglighet. Därtill såg de digital kompetens som en del av allmänbildningen och en naturlig del av det egna arbetet. Både lärare och elever beskrev praktiknära exempel på hur digitala verktyg och arbetssätt ger ett mervärde för skolarbete, planering, undervisning och administration.

Naturligtvis visade studien även på utmaningar. Lärarna lyfte bland annat fram tekniska problem och brist på tid, kompetensutveckling och stöd. En annan central utmaning hängde ihop med otydliga förväntningar och avsaknad av kontinuitet och progression för arbetet kring digital kompetens. Både elever och lärare beskrev även konkreta önskemål och behov.

En slutsats i rapporten var att denna typ av praktiknära utvärdering, där lärare och elever kommer till tals, behöver göras kontinuerligt dels för att veta hur väl målen i en strategi eller läroplan infrias i praktiken, dels för att kunna göra riktade insatser där det behövs.

De sistnämnda i listan på utmaningar – otydliga förväntningar och brist på kontinuitet – är särskilt viktiga att beakta med tanke på de politiska utspelen. Hur ska man som lärare eller skolledare kunna bygga en progression och vision för en längre tid om mattan när som helst kan dras undan fötterna?

I det följande vill jag lyfta fram några aspekter i debatten kring digitaliseringsstrategin som jag anser är centrala för att få till stånd ett mer nyanserat och konstruktivt samtal kring det som slentrianmässigt kallas ”skolans digitalisering”.

Begreppsförvirring

Att använda ”skolans digitalisering” som ett allomfattande begrepp leder till att argumentationen blir otydlig, abstrakt och ytlig. Det gör det lätt att lägga skulden på digitaliseringen i stället för att behöva gå till grunden med de verkliga orsakerna. Jag ser tyvärr detta även i en relativt ny finländsk debatt kring undermåliga digitala läromedel och elevernas mobilanvändning som tenderar att flyta över i en allmän kritik mot ”skolans digitalisering”.

För att föra en konstruktiv diskussion om utmaningarna måste vi vara tydliga med vad vi faktiskt menar i olika sammanhang: talar vi om digitala textböcker eller mobiltelefonernas notiser? Vissa digitala lärresurser eller verktyg? Eller kanske sociala medier? Visst finns det utmaningar, men så länge som diskussionen förs i allmänna termer, är det svårt att komma vidare med konkreta och genomförbara lösningsförslag.

Bristande förståelse för digital kompetens

Man behöver framför allt skilja mellan digitalisering och digital kompetens. Det är problematiskt att de som är kritiska till digitaliseringsstrategin tycks tro att ”skolans digitalisering” och digital kompetens handlar om att oreflekterat sätta en skärm framför eleverna. I argumentationen som går att läsa i media verkar man sakna förståelse för vad digital kompetens innebär, så som det presenterats i den tidigare digitaliseringsstrategin, skrivits in i läroplanen och introducerats i klassrummen.

Att lära sig läsa, skriva och räkna är viktiga grundfärdigheter, men det är även digital kompetens (se till exempel EU:s DigComp 2.2). Digital kompetens handlar inte bara om att använda skärmar och teknik, utan i hög grad om att förstå hur teknikutvecklingen påverkar samhället, hur digitala verktyg och medier fungerar, och hur vi kan förhålla oss kritiskt och ansvarsfullt till dem. Vissa länder har valt att införa detta innehåll som ett eget ämne (t.ex. Computing i England), medan man i till exempel Sverige och Finland introducerat digital kompetens som ett integrerat och tvärvetenskapligt område. Detta val poängterar betydelsen över ämnesgränserna, men är samtidigt utmanande, eftersom integreringen inte ger området samma vikt eller status som övriga ämnen.

Orättvis tolkning

Både skolministern och några av de remissvar som inkommit hävdar vidare att Skolverket okritiskt främjar en ökad användning av digitala verktyg och en överdriven digitalisering. Det är en orättvis och oärlig tolkning. Strategiförslaget framhäver behovet av digital kompetens och framhåller riskerna på flera ställen, till exempel att

”Ålder och mognad påverkar också förmågan att fokusera, ha uppmärksamhet och ha tillräcklig uthållighet. Valet och användningen av digitala lärresurser i förskolan behöver ske med särskild hänsyn till de risker som finns för yngre barn. […] Notiser från sociala medier och den omedelbara tillgången till andra program och medier kan störa elevers koncentration i undervisningen. För yngre barn är en risk i användande av digitala verktyg att de lämnas ensamma i ett passivt stillasittande, utan möjlighet till samspel med andra barn eller personal i förskolan. När digitala lärresurser används i undervisningen är det viktigt att ta hänsyn till individens hela behov…”

Vetenskaplig grund

Förslaget till digitaliseringsstrategi kritiseras starkt för att sakna vetenskaplig grund. Som Selwyn konstaterar i sitt inlägg, fångar vetenskapliga studier upp olika resultat beroende på till exempel forskningsdisclipin, ämnesområde och frågeställningar. Det är därför omöjligt att i en så komplex kontext som utbildning utgå från studier inom enbart ett område. Det mesta går dessutom att påvisa med forskning om man är beredd att plocka de körsbär som bekräftar den egna ståndpunkten och bortse från andra studier. Det är därför oroväckande att skolministern begär in 60 remissvar men grundar sitt beslut på två stycken, innan man ens hunnit sammanställa de övriga. Det går helt emot det vetenskapliga förhållningssätt som strategin kritiseras för att sakna.

En fråga som väcks är vilka eller vilken typ av studier som Skolverket anses ha rätt att förlita sig på. Ett remissvar förväntar sig till exempel att effekterna av olika åtgärder för elevernas lärande ska mätas via kvantitativa studier. Att göra stora experimentella och kvantitativa studier i skolan är dock inte lätt. Det finns till exempel många variabler som inte kan kontrolleras i ett sådant forskningsupplägg och man kan även ifrågasätta det etiska i att dela in elever i kontroll- och testgrupper – särskilt om hypotesen är att den ena gruppen kommer få ett bättre resultat än den andra. Framförallt är det viktigt att komma ihåg att även om experimentella upplägg kan ge entydiga och objektiva svar inom till exempel medicin och naturvetenskap, betyder det inte att motsvarande metoder är tillämpliga i skolan. Utbildningspraktiken är inte standardiserad och skolan är inte en kontrollerad labbmiljö.

Avslutningsvis

Som forskare vet jag att jag inte har alla svar. Tvärtom hör det till att vara både nyfiken och ödmjuk inför de resultat som andra forskare, även inom andra discipliner, presenterar. När man ställer krav på vetenskaplig grund, krävs även denna typ av vetenskapligt förhållningssätt, där utgångspunkten bör vara att det sällan finns entydiga svar på komplexa frågeställningar. Vad gäller det fortsatta arbetet med digitaliseringsstrategin, förutsätter jag därför att alla remissvar – och även pedagogisk forskning – beaktas. Samtidigt hoppas jag att debatten, både i Finland och Sverige, så småningom kan ske på en mer nyanserad och konkret nivå. Det är skolan, lärarna och eleverna värda.