Skolan i skrivkris eller förändrade textkompetenser?

Detta inlägg är skrivet av Sylvana Sofkova Hashemi

I ett uppmärksammat UR-reportage ”Skrivglappet” målas det upp en bild av skolan och samhället i kris vad det gäller barn och ungas skrivfärdigheter. Många har också reagerat på programmet och efterfrågar en nyanserad bild där skolan inte kan ensam bära detta ansvar.

Se t.ex. dessa inlägg:

Skriver unga sämre idag än tidigare?

Att vara fullvärdig skribent – mycket mer än korrekt stavning

Skrivande är en förmåga som kräver träning och som utvecklas genom hela livet utifrån de texter och kommunikation man möter i olika sammanhang i livet.  I ett samhälle där offentliga tjänster, finansiella transaktioner, företag och underhållning i stort alla bedrivs online har skrivande och kommunikation snabbt blivit en nödvändighet för deltagande. Att använda och kommunicera i skrift har inte bara ökat utan också blivit rikare både vad gäller den expansion av olika kanaler för kommunikation och det skrivande som försiggår på fritiden men också det multimodala medielandskapets framväxt.

Inom TIMDA-nätverket vars blogg du läser har vi myntat begreppet digitala textkompetenser, vilket vi menar är ett mer samtida sätt att se på skrivande och kommunikation. Dagens medborgare behöver utveckla relevanta textkompetenser för sin tid, vilket skulle innebära ett stärkande av den digitala kompetensen med språkliga, kommunikativa, kritiska och ansvarstagande perspektiv. Text behöver dessutom förstås i en vid betydelse, som ett medium bestående av mer än ord och bokstäver. Genom att texter förändras och är mer interaktiva, multimodala och kollaborativa förändras även de sociala och kommunikationsbehoven. Elever har genom tillgänglighet till digital teknologi i skolan nya möjligheter att organisera sina idéer och tankar. Det innebär att de också har möjlighet att på andra sätt visa på sin kunskap.  Det ställer krav på både lärare och elever att kunna hantera många fler textformat och medier (bilder, filmer, podcast, chatt, Twitter, bloggar etc.), användning (tolka, svara, värdera, navigera, designa) och tekniker (skärmar, skrivstöd, tangentbord, uppläsningstjänster, visualiseringar, sökmotorer, etc.). Med andra ord menar vi att det har skett förändringar i format, användning och teknik, vilka samtliga har en betydelse för digitala textkompetenser.

Våra separata studier pekar på ett gemensamt resultat: skolan är i förändring och i behov av att utveckla undervisning och bedömning för att möta de ovan nämnda förändringarna i texters format, användning och teknik. Elever behöver stöd i skolan i att värdera och tolka information och förstå multimodala texters design, samt teknikens affordanser. Det uppstår på ett sätt en spänning här, då lärare framförallt är skolade i att undervisa om och bedöma skriftspråkliga framställningar. Lärare bör ges möjlighet att utveckla sitt sätt att uppfatta och relatera elevers multimodala kunskapsproduktioner till kunskapsmål i kursplanerna. Oavsett om det gäller de yngsta i skolan eller gymnasieelever är behoven de samma. Så när lärare möter elever står de inför situationen att uppmuntra till skapandet av digitala, avancerade, multimodala texter, samtidigt som det saknas kriterier och indikatorer för att kvalitativt bedöma och utveckla de textförmågor eleverna visar på. Här behövs utbildningsinsatser.

Läs om våra studier och resultat i vårt positionpaper på s. 271-287 i denna volym: https://drive.google.com/file/d/1XMQ693KXa-UWFFMH6XEfMG6eyLyApVX2/view

Sofkova Hashemi, S., Wennås Brante, E., Cederlund, K., Godhe, A-L., Magnusson, P., Stenliden, L., Svärdemo Åberg, E., Åkerfeldt, A. (2020) Digitala textkompetenser och undervisning: Texter, information och multimodalitet i skolan. Svenska med didaktisk inriktning (SmDI 13): Bildning, utbildning, fortbildning, 22-23 november 2018, Linköpings universitet, 271-287.